mydirtysecret

Jag vill bort från denhär skitstaden. Bort från mig själv. Skulle göra vad som helst lämna allt och alla som tar en för givet. Åt helvete med allt. Fuck it

Juli månad har passerat med stormsteg. Under denna månad har jag hunnit skapat en självsäker personlighet, umgåtts med mina älskade vänner samt gått och blivit lycklig. Men det viktigaste av allt har jag lyckats att uppskatta livet, lika så mig själv, precis som det och jag är.
Jag kan bara hoppas på att Augusti-månaden blir minst lika bra som Juli-månaden. Trots det att skolan börjar efter halva månadens gång.

Med IQ lägre än skonummer.

Jag har ett

x antal gånger kommit på mig själv med att sitta och dregla över den där killen. Killen som är perfektion. Killen som finns i varenda tonårstjejs vildaste dörm. Idealkillen.
Men efter en tids slösande på saliv så ger jag mig själv ett slag i ansiktet för att vakna till. Det är ju inte en sådan kille jag vill ha någonting seriöst med. Det har jag ju till och med förklarat för mig själv hur många gånger som helst. För- och nackdelarna med denna typ av människa. Nackdelarna väger upp fördelarna. Men ändå förstår jag inte varför jag fortsätter att dregla över dessa killar.

Det är sådant här jag och mina vänner kan sitte och diskutera lite då och då. Hur vi tror att idealmänniskan ser ut idag och hur det skulle vara om vi levde tillsammans med dem. Vi diskuterar och argumenterar hur de ser ut, hur de är som förebilder, hur patetiska de kan vara.
Det kanske låter som avundsjuka, men då är verkligen inte fallet. Det är för det mesta ren irritation.

Låt oss prata om deras utseende och om hur de ser ut, så att alla torrbollar som inte riktigt hänger med i svängarna förstår vad jag pratar om.
Idealkillen idag ser lite ut och är lite som Hugo Rosas. Ni vet han som vann Linda Rosings tv program - Det räte för Rosing.
Han är lite farlig och spännande, har mycket och synliga muskler, brunbränd hy, skitsnygg och är snudden på perfektion. Han är lite sådär sexigt småkaxig och självsäker till tusen. Men det som gör honom extra spännande är att han har slätat av halva Sverige. Fråga inte varför detta gör honom intressant för det vet jag inte själv. Det bara är så. Det finns liksom ingen vettig förklaring till det.

Okej. Nu till dagens idealtjej. Om man tar Kissie, Dessie och Linda Rosing som exempel så borde nästan alla förstå. Stora bröst som gärna är förstorade till minst DD-kupor, stora läppar och helst blekt stort hår. "Fjortis- och binbotjejen."
Hur bra förebild är de på en skala? Tänk på alla småtjejer som ser upp till dessa tjejer och gör allt för att se ut som de. Tänk hur snedvriden bild de får utav hur man ska se ut och inte.
Mina kära vänner, och även jag, har insett att naturligt är snyggast. Att jordnära, smarta och människor med huvudet på skaft är det sexigaste som finns. För vem vill egentligen ha någonting seriöst med en uppblåst bimbo med IQ lägre än sin skostorlek?
Det är sådana personer man kan vara otrigen med. Bara för att få lite spänning i sina liv. förlåt, med det är i stort sätt bara det de är till för. Inget annat. Otrohet.

Det jag oroar mig för är hur vår generation kommer att se ut om idealet och måstet om hur man ska se ut fortsätter som det gör nu. Det har ju bara blivit värre och värre, och vem har sagt att det inte fortsätter på samma spår? Vad kommer att hända med vår redan nu väldigt utseendefixerade värld om den blir ännu värre? Kommer alla att irra runt och se ut som Dontella Versace och Amanda Lepore år 2015? Kommer plastic fantastic bli den nya it och ideal-grejen?

-

SITTER I MIN 90A TILL SÄNG och bränner sönder benen på daotrn som har stått och surrat i långt över ett dygn. musik strömmar knappt hörbart genom högtalarna. allt för att inte väcka resten av familjen. jag kan dock inte sova. jag har på tok för mycket tankar och funderingar som irrar runt i mitt förvirrade huvud men som inte vill komma ut skriftligt. hur jag än försöker så vill orden inte fastna på papper. jag vet liksom inte hur jag ska formulera mig. vilket för mig är väldigt jobbigt. min nervarvning är att skriva. skriva om känslor, tankar, funderingar bland annat. det är för mig väldigt avkopplande. men att inte få ut orden gör mig stressad. att behålla allt inom mig fungerar inte. jag får panik. börjar skaka. bryter nästan ihop. man kan nog gott säga att jag är ett fullkomligt vrak.
jag ska försöka sova av mig lite. och sedan se om allt lossnar. kanske imorgon, om en vecka eller om en månad. det får vi se. men jag återkommer då. godnatt.

Har du kartan kvar?
Eller en aning om vart vi är på väg?
Så led oss
Ingen lämnas kvar
Vi saboterar allt vi inte kan ta med oss
Och när du öppnar fönstret blåser en vårvind
Förändring

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

"hej. jag vill bara be om ursäkt för allt dåligt jag någonsin gjort mot dig. alla gånger jag gjort något mot dig som fått dig sårad. alla gånger jag dragit ner dig, oss. när det var vi två. vi två mot världen.
anledningen till alla gånger jag sårat/sårade dig var för att jag var rädd. rädd för att släppa/låta någon komma nära inpå mitt liv. för när någon kommer mig nära, när jag börjar älska någon så som jag älskade dig, så flyr jag. med tiden försvinner jag. det var precis vad som hände. jag flydde. flydde av rädsla för att ta det nästa steget i kärleken. så än en gång ber jag om ursäkt för mitt beteende. för att jag lämnade dig. för alla gånger jag sårade dig. för alla gånger jag fick dig att känna dig oälskad. men du ska veta att jag älskade dig av hela mitt hjärta. jag brann för våran kärlek. det som var mellan oss var speciellt. en stark och speciell kärlek. något jag aldrig kommer att få känna igen. hur mycket jag än önskar det.
jag vet att detta absolut inte är vad du vill höra nu när vi båda har gått vidare med våra liv. men jag var tvungen att lätta på mitt hjärta. jag berättar detta för att du var som min bästa vän. med dig kunde jag prata med allt om. med dig kunde jag öppna mig. jag kunde gråta ut i dina armar. jag kände en sådan enorm trygghet hos dig.
det jag vill göra nu är att önska dig ett lyckligt liv. och jag vill att du ska veta att jag alltid har en plats för dig. om du vill prata. om du vill få ut din ilska på någon. om du bara vill ha någon vid din sida. så jag finns där. du är speciell. du har en stor plats i mitt hjärta. för evigt. du är en sådan fantastisk person. du förtjänar det bästa i ditt liv. jag hoppas att du kan hitta den som kan ge dig det. någon som kan ge dig det bästa. all lycka i världen till dig."

av både rädsla och feghet hamnade det i mappen thoughts and feelings. inte där det egentligen skulle hamna

JAG HAR varit vädigt nere. jag hittade en bok/ett häfte sedan jag var 10 år. jag skrev då att jag hatade mig själv. jag hatade livet. att jag ville ta livet av mig. jag bläddrade längre fram i häftet och hittade något. samma ord, samma själv- och livshat som jag hade vid 10 års ålder. fast denna gång var jag 14 år. jag drabbades utav en extrem chock. visst har jag ett minne av att jag har haft en period där jag mått rejält dåligt. psykiskt. jag kan idag inte se hur något/någon kunde ha fått mig att må sådär dåligt som jag då gjorde. jag hade inte en speciellt tuff uppväxt. hade inte svårt för någonting. levde ett hyfsat normalt liv.
under denna period så skadade jag mig och folk i min omgivning. både psykiskt och fysiskt. jag stängde av i stort sätt allt. jag barättade och påminde ständigt mig själv om hur dålig, äcklig, fet och ful jag var. jag kände mig oälskad och utanför. som ett svart får bland alla vackra vita.
jo jag fick hjäp med detta. jag gick till barn- och ungdomspsyk BUP i ett flertal år. jag gick till kuratorn i skolan. men den hjälp de gav mig fungerade inte. jag vägrade öppna mig. jag är en sådan människa som har väldigt svårt att öppna sig för folk. vilket gjorde detta ännu mer svårare för mig själv och för andra. anledningen till att jag inte öppnade mig var nog för att jag inte hade en tillit för mig själv. så är jag än idag. jag öppnar mig inte för folk. hur bra jag än känner dem.
jag började tillslut att uppskatta livet och mig själv, precis som jag är. jag är unik. det är bra. det gick mot bättringsvägen. efter ett tag blev jag kvitt min ångest. jag kommer ihåg att det var som att en sten hade lyft från mitt bröst. jag kunde äntligen få andas.
jag kan absolut inte säga att detta är en del utav mitt liv som jag vill radera ur mitt sinne. denna period har gett både positiv och negativ respons till mig. det är så synd att en så pass ung tjej ska få känna hur det är att hata sig själv och sitt liv. men jag säger även att det var detta som gjorde mig till den jag är idag. den starka, stolta och tuffa emma.

En underbar dag. Man riktigt kände hur våren har smygit fram. Under min promenad med pappa och syster så hörde man fåglarna kvittra, solen som som värmde och samtidigt fick mig att skina, såg asfalten som försiktigt hade tittat fram under den förut så hårt packade isen och snön. Bortom all lukt av bensin och avgaser så kände man doften av vår. Det kittlade i hela min kropp. Jag ville inte sluta sluta andas in, ville inte att doften av lycka skulle försvinna.
Ja det var just det jag kände. Lycka. Dagens lyckorus. Mitt lyckorus. Jag sken under resten av dagen, såsom solen sken på himlen. Jag mådde underbart. Jag mådde bra. Jag var lycklig.

Jag pratar inte gärna om mina problem. Jag pratar inte om hur/vad jag känner. Jag visar inte känslor. Jag håller allt inom mig. Vill inte lägga mina problem på andra. Vill inte visa mig svag. Folk kan uppfatta mig som iskall och bitchig, men det är på ett ungeför så jag är uppfostrad. Jag har växt upp med/lärt mig att inte visa mina känslor, att ha en tuff fasad. Att vara som en vägg. En vägg som man kan kasta hur mycket skit som helst på, som inte tar åt sig. Inte visa hur dåligt man egentligen mår, inte offentligt. Men bakom stängda dörrar. Där kan mina känslor få flöda. Där kan jag gråta ut.
Så när jag mår dåligt så kan inte jag ringa min bästa vän och berätta vad som pågår. Jag kan inte öppna mig. Jag kan inte visa mig svag för någon. Inte för någon alls. Jag är inte den där kramgoa, mysiga och öppna tjejen. Jag är den tuffa, stenhårda och kalla tjejen. Den tjejen har jag alltid vart, och kommer förmodligen alltid att vara. Vilket för mig är jobbigt. Jag vill kunna vara som mina vänner. De som kan och vågar öppna sig, de som kan prata om förhållanden, jobbiga situationer, problem, lycka osv. Jag är för tuff, för feg, för hård, för rädd för att prata med folk. Det är en pina att gå och bära på alla mina känslor. Riktigt jävla hemskt om jag ska vara ärlig. Jag vill kunna öppna mig. Jag vill kunna prata ut. Jag vill kunna dela mina problem med andra.

på nära håll är du det bästa jag vet
på nära håll är jag trygg
jag ler, jag tänker, jag försöker, jag är nöjd

jag vet inte vad vi är eller vad vi blir
jag saknar att ringa dig när livet är upp och ner
jag saknar att klampa in igenom din dörr
alltid lika jävla välkommen

elly - http://baraibland.blogg.se