just a part of my life
JAG HAR varit vädigt nere. jag hittade en bok/ett häfte sedan jag var 10 år. jag skrev då att jag hatade mig själv. jag hatade livet. att jag ville ta livet av mig. jag bläddrade längre fram i häftet och hittade något. samma ord, samma själv- och livshat som jag hade vid 10 års ålder. fast denna gång var jag 14 år. jag drabbades utav en extrem chock. visst har jag ett minne av att jag har haft en period där jag mått rejält dåligt. psykiskt. jag kan idag inte se hur något/någon kunde ha fått mig att må sådär dåligt som jag då gjorde. jag hade inte en speciellt tuff uppväxt. hade inte svårt för någonting. levde ett hyfsat normalt liv.
under denna period så skadade jag mig och folk i min omgivning. både psykiskt och fysiskt. jag stängde av i stort sätt allt. jag barättade och påminde ständigt mig själv om hur dålig, äcklig, fet och ful jag var. jag kände mig oälskad och utanför. som ett svart får bland alla vackra vita.
jo jag fick hjäp med detta. jag gick till barn- och ungdomspsyk BUP i ett flertal år. jag gick till kuratorn i skolan. men den hjälp de gav mig fungerade inte. jag vägrade öppna mig. jag är en sådan människa som har väldigt svårt att öppna sig för folk. vilket gjorde detta ännu mer svårare för mig själv och för andra. anledningen till att jag inte öppnade mig var nog för att jag inte hade en tillit för mig själv. så är jag än idag. jag öppnar mig inte för folk. hur bra jag än känner dem.
jag började tillslut att uppskatta livet och mig själv, precis som jag är. jag är unik. det är bra. det gick mot bättringsvägen. efter ett tag blev jag kvitt min ångest. jag kommer ihåg att det var som att en sten hade lyft från mitt bröst. jag kunde äntligen få andas.
jag kan absolut inte säga att detta är en del utav mitt liv som jag vill radera ur mitt sinne. denna period har gett både positiv och negativ respons till mig. det är så synd att en så pass ung tjej ska få känna hur det är att hata sig själv och sitt liv. men jag säger även att det var detta som gjorde mig till den jag är idag. den starka, stolta och tuffa emma.
under denna period så skadade jag mig och folk i min omgivning. både psykiskt och fysiskt. jag stängde av i stort sätt allt. jag barättade och påminde ständigt mig själv om hur dålig, äcklig, fet och ful jag var. jag kände mig oälskad och utanför. som ett svart får bland alla vackra vita.
jo jag fick hjäp med detta. jag gick till barn- och ungdomspsyk BUP i ett flertal år. jag gick till kuratorn i skolan. men den hjälp de gav mig fungerade inte. jag vägrade öppna mig. jag är en sådan människa som har väldigt svårt att öppna sig för folk. vilket gjorde detta ännu mer svårare för mig själv och för andra. anledningen till att jag inte öppnade mig var nog för att jag inte hade en tillit för mig själv. så är jag än idag. jag öppnar mig inte för folk. hur bra jag än känner dem.
jag började tillslut att uppskatta livet och mig själv, precis som jag är. jag är unik. det är bra. det gick mot bättringsvägen. efter ett tag blev jag kvitt min ångest. jag kommer ihåg att det var som att en sten hade lyft från mitt bröst. jag kunde äntligen få andas.
jag kan absolut inte säga att detta är en del utav mitt liv som jag vill radera ur mitt sinne. denna period har gett både positiv och negativ respons till mig. det är så synd att en så pass ung tjej ska få känna hur det är att hata sig själv och sitt liv. men jag säger även att det var detta som gjorde mig till den jag är idag. den starka, stolta och tuffa emma.
Kommentarer
Trackback
