mydirtysecret

Jag pratar inte gärna om mina problem. Jag pratar inte om hur/vad jag känner. Jag visar inte känslor. Jag håller allt inom mig. Vill inte lägga mina problem på andra. Vill inte visa mig svag. Folk kan uppfatta mig som iskall och bitchig, men det är på ett ungeför så jag är uppfostrad. Jag har växt upp med/lärt mig att inte visa mina känslor, att ha en tuff fasad. Att vara som en vägg. En vägg som man kan kasta hur mycket skit som helst på, som inte tar åt sig. Inte visa hur dåligt man egentligen mår, inte offentligt. Men bakom stängda dörrar. Där kan mina känslor få flöda. Där kan jag gråta ut.
Så när jag mår dåligt så kan inte jag ringa min bästa vän och berätta vad som pågår. Jag kan inte öppna mig. Jag kan inte visa mig svag för någon. Inte för någon alls. Jag är inte den där kramgoa, mysiga och öppna tjejen. Jag är den tuffa, stenhårda och kalla tjejen. Den tjejen har jag alltid vart, och kommer förmodligen alltid att vara. Vilket för mig är jobbigt. Jag vill kunna vara som mina vänner. De som kan och vågar öppna sig, de som kan prata om förhållanden, jobbiga situationer, problem, lycka osv. Jag är för tuff, för feg, för hård, för rädd för att prata med folk. Det är en pina att gå och bära på alla mina känslor. Riktigt jävla hemskt om jag ska vara ärlig. Jag vill kunna öppna mig. Jag vill kunna prata ut. Jag vill kunna dela mina problem med andra.